Sista januari...

... är här och jag har nu varit utan godis/sött/läsk i 31 dagar! Helt otroligt för en sån godisgris som jag. Men jag har klarat det!! Ni förstår att jag är stolt över mig själv va? Det här trodde jag verkligen inte så nu inser jag att jag faktiskt kan klara av saker som jag bestämmer mig för. Jag har flera gånger förut "bestämt" mig för att bara äta godis på lördagar, och se hur det har gått. Vilket får mig att förstå att jag inte har bestämt mig de andra gångerna. Den här gången har jag inte känt en enda gång att det skulle ha varit värt att ta något ändå. Visst har jag varit frestad, men aldrig att jag har känt att ett återfall skulle ha varit värt det. I och med detta inser jag min potential och att jag faktiskt kan om jag vill!

Slutresultatet blev ju faktiskt -3 kg och -11 cm. Jag kunde knappast ha blivit mer nöjd! Eller jo, om jag hade tränat kanske men nu har jag inte det så då blev resultatet därefter. Och det har fått mig att inse att även om jag inte gick upp i vikt konstant så har det ändå påverkat min kropp på ett negativt sätt. Nu längtar jag efter att få börja promenera och träna! Maken och jag har pratat om att ta upp tennisen igen då vår dotter börjat i tennisskola. När våren kommer ska jag försöka komma iväg på lite cykelturer i träningssyfte.

Igår morse passade jag på att gå med dottern till förskolan istället för att ta bilen som jag brukar. Hon var överlycklig! Idag ville hon gå igen men då förklarade jag att vi hade lite ont om tid och då gjorde vi en överrenskommelse om att gå upp direkt när klockan ringer i fortsättningen, så att vi kan gå lite oftare till förskolan. Ska bli spännande att se om hon kommer ihåg det imorgon bitti! :-)

Dimmig tillvaro

Ursäkta gårdagens frånvaro här på bloggen men jag mådde inte bra. Det började nog redan i slutet på veckan men jag ignorerade det ganska bra tills det inte gick längre. Det var magen som gjorde sig påmind - som så många gånger förut. Och jag är så trött på det. Nu tycker jag dessutom att jag inte stressar längre och mår bättre än på länge då jag känner att jag t ex kan styra min arbetstid - något som var otänkbart på mitt förra uppdrag. Under det dryga året hade jag ofta problem med magen, och en gång var det så illa att jag fick åka in till akuten.

Det var så underbart väder igår och vi fick erbjudande om att komma upp till Orust för att grilla korv och njuta lite av vintern men jag kunde inte åka iväg. Mannen åkte själv medan jag och dottern stannade hemma. Jag lyckades med konststycket att baka sega chokladmuffins utan att smaka på smeten en enda gång! I alla fall, senare på eftermiddagen åkte jag och dottern för att handla mat och när maken sedan kom hem hade jag så ont att jag ringde 1177.

Sköterskan gav en preliminär prognos baserat på mina symptom och tyckte att jag skulle åka in med en gång så att en läkare fick bestämma medicinering. Det var dock så sent på kvällen att jag tog saken i egna händer. I natt har jag därför legat i plågor tills det äntligen släppte vid 3-tiden imorse. Jag unnade mig därför en lugn morgon här hemma för att vara säker på att det verkligen hade gått över varför jag inte var på jobbet förrän strax före klockan tio.

Jag har varit med om det här så många gånger och jag är så otroligt trött på att få så ont i magen med jämna mellanrum. Dels förstår jag inte varför det kommer, och dels ser jag ingen gemensam nämnare för när det kan vara i antågande. Den där gången på akuten tog de massor av prover och gjorde undersökningar men kom inte fram till någon prognos - vilket gör hela saken värre tycker jag. Det hade varit skönare att få veta att jag lider av något och sen då hantera det därefter.

Men kanske är det ändå kroppens sätt att säga att jag inte lever som jag vill. Dock har magen sagt det i många år varför jag inte riktigt litar på den trots allt. Jag vill ju ändå tro att jag har gjort några, nej många, bra val i mitt liv så här långt.

Vågar man tro...?

Idag har dottern återigen varit på ett strålande humör! Vågar man tro att hon på något sätt trots allt sov sig förbi denna period av trots och ilska? Maken såg och var med om lite tendenser på torsdagen men sen dess har hon varit sitt gamla jag igen. Vi står oförstående till vad som hänt och som gjort att det har gått över men är glada så länge det håller i sig!

Nu på kvällen var det ytterst nära att jag offrade hela denna månaden för lite Pepsi och favoritchokladen "Marabou Sensation Seasalt & Caramelized Almonds". Har varit på 18-årskalas för vänners dotter och hon hade varit gullig och köpt Pepsi till mig. När de sen plockade fram chokladen efter middagen var jag nära att ge upp. Men efter några peppande ord från maken bestämde jag att det inte var värt det!

För jag är stolt över mig själv som klarat av att inte inta godis/sött/läsk i snart en månad! Det är säkert ingen bedrift för de flesta men för någon som druckit Pepsi sen det kom till Sverige är det en stor sak. Min far och jag är dessutom lika stora godisälskare båda två och hemma i mitt barndomshem hade vi ett hörnskåp i köket där vi förvarade allt godis. Pappa och jag var jämt där och nallade!

Hade jag tänkt till lite innan så skulle jag ha gått och gjort en hälsoundersökning för att se om mina värden på något sätt har förändrats under denna månad. Jag vill gärna tro att blodet i mina ådror flyter lite lättare nu än på nyårsafton! :-)

Peppar, peppar...

Idag har det varit en härlig dag! Jag smög hemifrån tjugo i sju och var på jobbet 30 min senare. Åt lunch vid min plats och åkte hem igen kvart i två. Jag hade tänkt gå redan klockan ett men var uppe i en uppgift som jag behövde lösa innan jag gick hem så jag gjorde klart den. Väl hemma möttes jag av en liten tjej på strålande humör! Det var så underbart! Vi åkte till köpcentrat för att handla födelsedagspresenter och för att hon var på så bra humör sa jag ja när hon bad om en glass. Hon blev själaglad! Det underbara humöret höll i sig när maken kom hem, genom hela middagen (som hon åt upp utan att vi behövde säga ett ljud) och även nu på kvällen. Jag är så glad!!

Och det är nästan så att jag funderar på en "sockerfri februari" också. Imorse tog jag jeans, casual Friday ni vet, och döm om min förvåning när jag märkte det här:

Jag har ju bara mätt i midjan, och inte tänkt på övriga kroppen, så jag gick hemifrån imorse med ett stort leende på läpparna! Med tanke på att jag inte har tränat en enda gång under januari undrar jag hur jag hade sett ut OM jag hade tränat också. Och det måste ju bara vara värt en månad till!!!

Uppdatering

Men åh, jag glömmer ju att berätta det viktigaste. Dottern sov hela natten från onsdag till torsdag! Vi har räknat ut att hon somnade ungefär klockan 17 och sov till 6:30 morgonen därpå - 13,5 timmar!!! Förmodar att hon behövde sova men tycker det är förvånansvärt att hon inte vaknade en enda gång för att kissa eller äta. Både jag och maken lades oss tidigt för vi förväntade oss att hon nog vaknar antingen mitt i natten eller tidigt tidigt på morgonen. Döm om vår förvåning när hon fortfarande sov när vi gick upp! Som sagt, halv sju kom hon nertassandes för trappan - lika sömnig som vanligt. Hon verkade inte tycka att det var något konstigt med att hon sovit hela kvällen heller.

På något sätt hoppades vi att hennes helnatt gjorde att hon nu var vår vanliga glada tjej igen men det var tydligen för mycket begärt! :-)

Mer energipåfyllnad

Har unnat mig ännu en kväll på stan med vänner - denna gång med tjejen jag jobbade med på mitt förra uppdrag, och min efterträdare! Det var mysigt att ses igen och jag känner verkligen att jag saknar dem! En av sakerna jag saknar mest från mitt förra uppdrag är just kontakten med kollegorna. Det var en härlig jargong på kontoret, det skämtades mycket och luncherna tillsammans var en fröjd! Nu har jag inte kontakt med alla på mitt nya uppdrag, jag äter ofta lunch för mig själv och människorna där är mer seriösa, mer alllvarliga. Men jag har kommit fram till att jag vill ha det så här. På mitt förra uppdrag blev jag sårad och tog åt mig personligen av kritik. Nu kan jag ha distans till jobbet vilket faktiskt känns skönt. På mitt nya uppdrag har jag inte tagit med mig "jobbet" hem en enda gång, vare sig glädje eller oro, och jag vill ha det så. I alla fall passar det mig bra just nu.

Imorgon är det stängt på förskolan och egentligen skulle maken varit hemma men då det har kört ihop sig på hans jobb har vi hyrt in svärmor. Dottern har beställt bakning av chokladmuffins så det hoppas jag att de gör tillsammans. Om jag kommer iväg tidigt till jobbet imorgon bitti kan jag gå hem strax efter lunch. DET blir nog ändå det bästa den här arbetsveckan!

Somliga går med trasiga skor...

Tydligen gör jag det! :-) På väg till lunchrestaurangen undrade jag varför jag blev så kall och blöt om ena foten? Jo, då har min ena stövel gått sönder. En lång bit av "foten" har släppt från sulan. Stövlarna är hyfsat gamla så det gör ingenting utan det svåra är att hitta nya. Jag har oftast en klar bild över vad det är för skor eller plagg jag söker när jag shoppar, och hittar jag då inget som liknar det så blir det inga inköp. Vilket kan vara bra för plånboken ibland men det där går oftast i vågor så när jag väl hittar saker så blir det ganska dyrt. Ja ja, man lever bara en gång!

... och andra går med trasiga hjärtan. Min man ringde mig förut när jag satt i bilen på väg hem från jobbet. När jag svarade så var min dotter i andra änden och hon var helt förtvivlad. Hon grät hjärtskärande men fick inte fram några ord förutom "mamma". Maken tog över och sa att hon hade varit helt urflippad sen förskolan. När de kom hem gick hon upp på övervåningen där hon tystnade. Han gick upp och då hade hon somnat i vår säng. Då det är inte är den bästa tiden för en femåring att sova tog han med henne ner. Hon var vaken en kort stund, sade att hon ville gosa och somnade sen igen mot hans axel. När jag kom hem strax före klockan sex bar han upp henne igen så nu håller vi tummarna för att hon sover hela natten. Hon sov bra igår natt, förutom lite hosta då och då, så jag undrar om hon verkligen var trött. Något är det med henne i alla fall och snart börjar jag tro att det är en hjärntumör eller något som förändrar hennes beteende på det här sättet.

Det gör så ont i mitt hjärta när jag inte kan nå henne. Jag försöker fråga henne vad hon känner och vad som gör att hon reagerar så starkt på vissa saker men oftast har hon inga svar. Om hon inte vet eller om hon inte kan säga vet jag inte. Det är frustrerande i vilket fall som helst. Vad hade ni gjort?

Energipåfyllnad

Har varit och träffat en gammal kollega efter jobbet vilket var jättetrevligt! Det är sju år sedan vi jobbade tillsammans men vi försöker att träffas med jämna mellanrum och har hållt kontakten genom åren. Hon tyckte att jag verkade piggare och gladare än senast vi träffades vilket jag blev glad av att höra! Det är just sån här energipåfyllnad jag behöver. Och vilken tur då att det här är året som jag träffar mina vänner oftare!

Idag tog jag åt mig av oredan bland alla system på jobbet vilket gjorde mig frustrerad och irriterad. Vid samtal med en annan avdelningsadministratör fick jag rådet att inte ta åt mig. Att släppa det för tids nog kommer även jag att finna mig i det för så är det och förmodligen kommer ingen förändring att ske. Jag ogillar att "gilla läget" för saker som inte fungerar bara för att det inte går att förändra dem. I min värld vill jag tro att det går att förändra saker om det finns en vilja, och att det bara gäller att komma med en lösning - inte bara klaga på problemet. För inte kan det väl vara så att ett så stort företag som detta vägrar att underlätta för dem som jobbar där på pin kiv?

Lugn dag med lite besvikelse

Dock frestar dottern på tålamodet med att vara vaken nu och inte kunna sova. Hon somnade i bilen förut när hon och maken åkte in till stan för att hämta upp mig. Jag lämnade in min bil på service och då passade vi på att äta indiskt när vi ändå var i stan. Nu har hon legat där upp i snart en timma och ropade just att hon inte kan sova. Typiskt men ikväll får vi ta på oss detta, eller i alla fall min man som lät henne somna. :-)

Blev lite besviken imorse vid min invägning och mätning där vågen idag visade -0,5 kg och måttbandet -1 cm. Jag antar att vikt- och måttminskningen börjar plana ut nu så då är det extra viktigt att komma igång med träningen. På onsdag och lördag blir det löpning, och förhoppningsvis annan bra vardagsmotion under hela veckan. Idag har jag gått närmare 5.ooo steg och det visar ju hur fel ute min förra stegräknare var.

Imorgon kväll ska jag få lite energipåfyllnad i form av middagsdate med en gammal kollega, längtar!

Lugn söndag

Är fortfarande besviken över att inte komma iväg på löpträningen imorse men har sen barnsben fått höra att man inte ska leka med halsont så jag får ha tålamod tills jag är frisk. Och tur var kanske det då dottern skrek inte mindre än fem gånger igår natt efter att vi gått och lagt oss. De tre första gångerna orkade jag gå upp och gå in till henne men då hon drömde och befann sig i något slags drömtillstånd fick jag ingen kontakt med henne, och väntade därför ut henne efter det. Men det är verkligen tortyr att bli väckt så många gånger så jag var inte på topphumör imorse när jag vaknade.

Håller som bäst på att tänka ut vad mitt år ska handla om och vad jag ska göra vilken månad, och har kommit fram till vad jag ska fokusera på under februari. Det blir träning och att göra saker - två lite olika saker men som jag ändå tycker har med varandra att göra. Allt som oftast hamnar jag i soffan framför tv:n, helst med datorn i knät, när jag egentligen har andra saker att göra. Som par/familj är vi också dåliga på att göra saker. Vi pratar om att vi borde bjuda hem dem, att åka dit eller att göra det men sen blir vi sittandes hemma ändå. Det måste verkligen bli ändring på detta!

Lördagen i repris

Denna gång var det mannens tur att få nog på dotterns gnäll och motvilja så till slut bar han upp henne till hennes rum. Sen ignorerade vi hennes skrik tills hon till slut kom ner och pratade som vanligt. Hon förstod att hon gjort något fel så hon kröp upp i min famn, började gråta och sa förlåt. Då brister, som vanligt, mitt hjärta och jag önskar att vi inte hade behövt gå igenom hela situationen. Det är tärande både för henne och för oss så vi hoppas verkligen att det är snabbt övergående.

Nu på kvällen har vi varit hemma hos goda vänner och ätit middag. De har två döttrar och vi rådfrågade dem lite om hur man ska hantera situationer som dessa. Deras råd var att välja sina strider, något jag hört förut, men jag känner att detta inte är någon direkt strid utan mer ett beteende som inte är önskvärt. Vi har dock bestämt oss för att ignorera henne när hon beter sig på ett sätt som vi inte tolererar och att berömma henne när hon gör något bra - hur litet det än må vara!

Imorgon hade jag tänkt att ta en löprunda med vänner men har fått ont i halsen så det blir ingen träning för mig. Typiskt!

Fredagskväll

På mitt förra uppdrag (jag jobbar som konsult) trivdes jag inte så bra så fredagar var underbara för mig då det betydde att jag inte behövde gå till jobbet på två dagar. Jag kunde sitta uppe själv i flera timmar och bara njuta av att det var helg! Trots att både barn och man hunnit lägga sig satt jag där i min ensamhet framför tv:n med datorn i knät och surfade runt i cyberrymden. Sen december har jag nytt uppdrag så nu är den underbara fredagskänslan borta. :-( Denna fredag är jag lika trött som om jag hade jobbat hela veckan. Mannen är iväg och träffar vänner så jag sitter nu ensam kvar och funderar på om jag inte ska passa på att plocka undan liten innan jag går och lägger mig. Om inte annat så måste jag i alla fall diska innan jag går upp.

En av mina vänner uppgav för några dagar sedan på FB att hon gått med i Viktklubb.se och nu skulle gå ner i vikt inför sommaren. Jag minns att hon 2010 körde GI med sin man och minskade -9 cm i midjan. Nu kör hon sockerfri januari med mig och jag kände, när jag läste hennes inlägg, att hon är en jojo-bantare trots att jag inte uppfattat henne som sådan. Och vad värre är - jag insåg att jag är precis likadan!! Med undantaget att jag inte går ut offentligt med att jag försöker gå ner i vikt (bortsett från här i bloggen då).

Jag har också börjat gå ner i vikt några gånger sen jag blev mamma för 4,5 år sedan då jag fortfarande har några gravidkilon kvar på kroppen. Förra året var jag under en lång period väldigt duktig på att hålla mitt godisätande till helgerna och med regelbunden träning gick jag ner 7 kg. Jag hann precis köpa mig tre par byxor i storlek 38 innan det vände och jag gick upp igen. Situationen på mitt förra uppdrag samt en allmän känsla av "jag lever inte som jag vill" gjorde att jag snabbt gick upp 5 kg och aldrig hann använda min inköpta byxor. Men nu ska de snart på!

Och som en extra sporre har min man lovat att köpa mig en klänning från Chill Norway när jag gått ner 6 kg från min startvikt! Älskade underbara!

VAB

Idag är andra dagen jag är hemma med dottern som har fått feber. Dock är hon piggare idag trots att tempen visade på 38,8 förut, och hon har ätit en smörgås till frukost. Igår låg hon mest i soffan hela dagen och ville inte göra så mycket, trots att tempen då bara var lite över 38. Ja ja, huvudsaken är att hon är pigg och vill äta.

Glömde helt av att blogga igår och det ber jag så hemskt mycket om ursäkt för! Vill försöka skriva åtminstone ett inlägg per dag och fram till igår hade jag klarat det. Så idag tar jag nya tag och kanske till och med skriver ett inlägg ikväll igen, bara för att kompensera gårdagen. :-)

I onsdags beställde jag en ny stegräknare på den sajt där jag loggar mina steg. Då mitt kort inte var anslutet till något som kallades "säker betalning" valde jag ett erbjudande om att "handla nu men betala i februari". Jag fick då ange mitt personnummer och igår förmiddag fick jag ett mail som sade att jag hade blivit godkänd och att mina varor skulle skickas så att jag fick dem inom 1-2 arbetsdagar. Skönt, tänkte jag, då får jag den förhoppningsvis på fredag eller i början på nästa vecka. Döm om min förvåning när posten kom igår och min stegräknare var med där!! Det kallar jag service! Om du också vill logga dina steg kan du göra det här.

Nej, nu måste jag ägna mig lite åt min dotter. Fördelen med att vara sjuk måste vara att man inte orkar gnälla som vanligt! ;-)

Upp och ner

Något jag inte gillar är att humöret pendlar så. Jag vet inte om det alltid har gjort det eller om det bara är nu när jag inte mår bra men det är verkligen jobbigt. Kände mig lugn, avslappnad och glad på jobbet och såg fram emot att åka hem. Hamnar bakom en bil som kör i 50 km/tim på motorvägen vilket fick mig irriterad. Sen blev jag irriterad på att grannen mitt emot oss hade ställt sin bil på vår sida av gatan så att jag knappt kunde parkera min. Och när jag skulle gå in i huset råkade jag dra ur ena hörsnäckan till mobilen och då blev jag ännu mer irriterad på att de så lätt åker ur örat.

Känslan av irritation sitter fortfarande i och jag måste verkligen hitta ett sätt att vända mitt humör nästa gång det är på väg ner i avgrunden. Hur gör ni?

Och inte ska man ropa hej förrän man är över bäcken... Dottern var inte på sitt bästa humör idag men jag tycker att jag hanterade det väl. Vi duschade efter middagen och jag fick en fin "kärleksförklaring" när hon gick ur för att torka sig: "hejdå busmamma". Ja ja, man får bli glad för det lilla! :-)

Bra känsla i kroppen

Idag hade jag önskat att jag en stegräknare på mig. Jag har gått otroligt mycket på jobbet så det hade varit roligt att se hur många steg det faktiskt blev. Dessutom blev jag inbjuden till en "Walk and Talk" nu ikväll men med tanke på att jag ska vara borta både imorgon och torsdag kväll fick jag tyvärr tacka nej. Men någon gång ska jag vara med där och knyta lite nya kontakter!

Och som kronan på verket var vår dotter på bra humör idag! Hon målade ett hjärta till mig och sen fick jag ett kärleksmoln innan hon skulle lägga sig. Jag fick även en jättekram och flera pussar, något jag inte fått på flera dagar.

Så summa summarum har det varit en bra dag idag! Flera sådana tack!

Blandat

Det här inlägget blir lite rörigt men jag känner att jag måste få med allt!

Jag testade min stegräknare och mycket riktigt, den fungerar bara när den själv vill. Jag tog 50 steg här hemma och räknaren visade noll! Ja ja, man får vad man betalar för - och jag köpte den på Clas Ohlson. Men det kändes bra ändå att den visar fel för det innebär att jag inte är så dålig på att röra mig trots allt. Visst, jag kan alltid bli bättre och det är det som är meningen med hela det här årsprojektet!

Mätningen och vägningen imorse var också positiv trots gårdagens oregelbundna och otroligt dåliga intag av föda. I och med att jag försov mig började jag dagen med att äta pop-corn. Nästa mål intogs på IKEA på eftermiddagen som en blandning av lunch och middag. Klockan åtta på kvällen åt vi kvällsmacka här hemma vilket gjorde att jag kände mig rejält svullen imorse. Men vågen visade -1 kg och måttbandet -3 cm så jag är supernöjd - och peppad att fortsätta! Tänk vad lite träning på det här kommer att göra!

Läste om en annan blogg, ett 12-månaders projekt om att finna lycka (http://www.happiness-project.com/), och blev inspirerad till att skriva en plan. En plan för vad jag tänker uppnå varje månad så att mitt projekt inte rinner ut i sanden på vägen. Januari är ju redan klart, att inte äta något socker, så nu är det dags att börja tänka på februari. Vad hade du gjort om det varit din plan?

Fullspäckad dag!

Idag har vi inte varit hemma många timmar. Vi började med Disney on Ice, fortsatte till Toys'R'Us, IKEA och sen hem till min mans kusin för att fira deras 4-åring. Full fart hela dagen helt enkelt! Dottern har dessutom varit på ungefär samma humör som igår men idag kunde jag hantera det bättre. Hur jag fått kraft eller energi vet jag inte men jag gillar att jag klarade av det. Utöver det klarade jag av att gå på kalas utan att äta tårta eller dricka något onyttigt. Nu känns det lite lättare igen!

Det jag ogillar är att jag hade planerat in att gå ut och springa men inte kom iväg. Dottern vaknade redan halv sju imorse, vilket händer otroligt sällan, och då min man sovit dåligt på natten gick jag upp med henne. Klockan åtta vaknade han och då gick jag och lade mig lite till. Big mistake! Vaknar strax före tio och inser hur bråttom vi har för att hinna till showen. Och jag som hade tänkt springa på morgonen. :-( Vi kom hem strax efter åtta nu på kvällen, åt kvällsmat och innan jag hade lagt dottern var klockan närmare nio vilket inte gav någon tid för träning. Jag tycker ofta det kommer en massa saker ivägen för träning. Eller är det för att jag inte vill träna som det blir så? Har du  några erfarenheter av detta?

Motgång

Idag har jag haft en tuff idag. Det var otroligt nära att jag åt godis idag men fick stålsätta mig för att inte låta någon annan människa få mig att tröstäta. Och vem är då denna andra människa? Jo, dottern. Från det att hon vaknade var det ett konstant gnäll, kiv och tjafs på henne. Vid 13-tiden åkte vi iväg för att panta burkar och handla lite men jag tänkte att vi äter innan vi går in i affären. Dottern stretade emot allt hon kunde och när vi kommit innanför dörren till restaurangen fortsatte hon med att hon inte var hungrig - och då fick jag nog. Jag sa till min man att jag inte orkar mer och till dottern sa jag att jag lämnar henne här. Sen gick jag helt sonika ut genom dörren.

Det är just en sådan mamma jag inte vill vara men just nu förmår jag inte mer. Helgerna är heliga för mig. Då vill jag må bra, vara tillsammans med min familj och göra saker som vi inte hinner göra på veckodagarna. Jag känner att jag konstant ligger på en låg energinivå vilket gör att jag inte har någon som helst motståndskraft när hon sätter igång. Just därför måste jag hitta ett jobb som jag gillar, där jag får göra sådant som intresserar mig och som ger mig energi så att jag har kraft och ork att möta henne i hennes utbrott och gnäll.

Min underbara man förstod allvaret och sa åt mig att åka iväg själv för att strosa lite i affärer eller träffa någon kompis. Sagt och gjort! Några timmar i köpcentrat och någon tusenlapp fattigare är jag åter hemma hos familjen men vad värre är är att jag inte mår bättre. Det var nära att jag köpte godis och vräkte i mig men som tur var lät jag bli. Jag kan ju inte ge upp redan. Imorgon är en ny dag.

Önskar er en trevlig kväll!

Mot ljusare tider

Igår när jag gick ut från kontoret och mot bilen så såg jag en underbar ljus rand i horisonten! Solen hade precis gått ner och det var fortfarande ljust ute. Så härligt!! Vi går ju mot ljusare tider och jag ser fram emot att få se mer av solen även efter arbetstid. Det var samma idag och det kändes så härligt!

Idag var det fredagsfika igen på jobbet efter jul- och nyårsuppehållet. Jag satte mig med de andra men tog med mig min vattenflaska och min burk med russin. Vecka 5 är det min tur att bjuda och då är det ju tur att februari precis har börjat så att även jag kan få mysa lite innan helgen!

Och jag börjar snart tro att det är något fel på min stegräknare. Idag gick jag ganska långt på jobbet men fick ändå bara ihop 2.500 steg. En kollega till mig, som också räknar steg, får ihop 400 steg när hon går från sitt kontor till mitt medan jag får ihop lite över 100. Det är lite mysko tycker jag. Hon är lite kortare än jag men jag tar ganska små steg så jag tycker att vi går hyfsat jämnfort men ändå får hon ihop fler steg än jag. Hon kommer upp i närmare 15.000 steg per dag medan jag oftast ligger mellan 1.000 och 2.000. Jag vet att jag inte rör mig så mycket när jag väl har kommit hem men ändå. Mitt steg är ungefär 62 cm långt och om jag ska gå 10.000 steg om dagen så blir det ungefär 6 km. Och det är ju inget ouppnåeligt mål.

Ja ja, nu är det helg och då får jag helt enkelt se till att komma ut lite i solljuset!

Förändringar

Idag gjorde jag något på jobbet som jag aldrig gjort tidigare, och som ligger i linje med min önskan för 2012, och det är att jag var bestämd och "oskyldig". Det hela började igår eftermiddag när jag skulle attestera tider i avdelningschefens namn. Jag försökte logga in flera gånger utan att lyckas och till slut så låstes kontot. Inget annat att göra än att ringa IT-support och be dem lägga in ett engångslösenord. Dock kunde jag inte byta lösenord till det gamla så jag fick välja ett nytt, och det gjorde att jag började oroa mig för chefens reaktion och hela situationen kändes olustig.

Igår kväll låg jag och tänkte på hur jag skulle berätta det för avdelningschefen. Det kändes jobbigt och jag försökte tänka ut vad jag skulle säga. I vanlig ordning hamnar jag, i mina tankar, i läget där jag urskuldrar mig, gör en större grej av det än vad det är och förväntar mig att personen i fråga blir arg.

Men imorse, på väg till jobbet, kände jag "nej, nu får det vara nog". Sagt och gjort. När jag kom till jobbet var avdelningschefen redan där och jobbade på sin dator. Jag sa "va' bra att du kunnat logga in, jag var tvungen att byta lösenord igår när jag attesterade några tider och jag visste inte om det skulle påverka den allmänna inloggningen". Inget svammel, inget ursäktande, inget konstigt men för mig var det en stor personlig seger! Det kändes så bra! Och reaktionen från chefen blev "okej, då kanske vi ska byta överallt så att det är samma på alla ställen". Är så stolt över mig själv!

Mera sånt!!

Baby steps

Det är svårt att förändra mycket på en gång, och jag tror också att förändringarna då är dömda att misslyckas. Det gäller att ta små steg, gå tills man känner sig säker och sen våga ta ut svängarna. Denna månad fokuserar jag på sockerfri mat och motion, alldeles lagom tycker jag.

Min man har hört att man måste göra något 21 gånger innan det blir en vana. Någon annan som också hört det? Det låter logiskt men trots att jag faktiskt har löptränat i över ett och ett halvt år så känner jag inte det där suget efter träning som vissa gör. Jag önskar att jag gjorde det för det hade varit skönt att få längta ut till den där långpromenaden eller löpturen! Nu är det istället så lätt att hoppa över för att jag är trött, inte ätit bra eller helt enkelt inte känner för det, och så vill jag inte att det ska vara. Så en av utmaningarna är också att få igång träningen ordentligt och sen bli beroende av den!

Let's go!

Bättre tankar

Idag har jag, trots att jag tycker att jag är duktig och är motiverad, känt kanske inte ett sötsug men ett sug efter något. På jobbet äter jag russin och vindruvor när jag behöver extra energi men idag ville inte kroppen köpa det. I vanliga fall hade jag lätt gått till kiosken och köpt något sött men idag, idag var inte dagen då jag bröt utmaningen. Efter jobbet åkte jag istället till ICA och köpte lite extra god middagsmat i form av lövbiff! Och det funkar det också!

När jag ändå var i köpcentrat passade jag på att gå runt och kika lite på rean. Just kläder lockar mig inte nu men på Åhléns hittade jag fina ramar, en låda, en skrivbok och en almanacka som jag köpte. Och att köpa almanacka är bland det roligaste jag vet! Jag botaniserar gärna runt i alla affärer och tittar noga igenom årets sortiment innan jag väljer den jag vill ha. I och med att jag använder den lite som en dagbok behöver det finns utrymme för att skriva lite extra saker.

Jag har läst någonstans att man ska omge sig med vackra saker. Det ska jag börja med nu.

Resultat

Redan efter en vecka? Är det möjligt? Ja, faktiskt. Idag visade vågen på -1 kg och måttbandet på -4 cm. Otroligt men sant! Jag är jätteglad och känner mig sporrad att fortsätta månaden ut enligt plan. De två oöppnade paketen Ben & Jerry's glass i frysen gör nu att jag, tyvärr, längtar efter februari månad. Eller så blir det så att när månaden är slut så vill jag inte börja äta sött igen. Vem vet? Känner motstridiga känslor där jag å ena sidan vill fortsätta på den hälsosamma linje jag äntligen gått in på, och där jag å andra sidan längtar efter att få äta något sött när månaden är över. Inte bra!

Till råga på allt känner jag att min motivation till att laga mat minskar. Vår dotter vill inte äta något just nu och då är det mindre roligt att laga mat. Dessutom tycker jag inte att det är speciellt roligt att laga mat till att börja med så det här gör ju inte saken bättre. När jag nu jobbar långt hemifrån ska det helst gå fort att laga vilket försvårar det hela ytterligare. Grytor och saker i ugnen (som tar längre tid att tillaga) får vänta till helgen. Nu ska jag ut på nätet och leta inspiration!

Trevlig kväll!

Utmaningar

Idag har vi varit hos vänner och fikat. Ja, inte jag då. Jag drack vatten. That's it. Då jag inte dricker varken te eller kaffe inser jag att mina val är ganska begränsade när det gäller att dricka något. Inte heller dricker jag alkohol, öl eller bubbelvatten så jag väljer mellan vatten, mjölk och kanske juice. Inget vidare roligt men känner att mina ådror är viktigare än att tillgodose ett osunt begär.

På vägen hem ville dottern dessutom äta middag på McDonald's så det gjorde vi. Jag drack mjölk till min mat. För lyxa till det lite hade jag isbitar i. :-) Men det gick det också. Allting går bara man bestämmer sig. Och det har jag äntligen gjort.

Guldstjärna till mig!

En vecka

Ja, faktiskt! Nu har jag inte ätit sötsaker på en vecka och jag är oerhört stolt över mig själv! Igår kväll var det svårt då jag, som sagt, var hos en väninna som fyllt 40. Dock stod jag emot erbjudande om både cider och pannacotta utan problem. Idag lördag har det varit lite svårare och jag har saknat att ha något att stoppa i munnen. Men lite färskost och crostini funkade lika bra så jag är nöjd! Efter en snabb inventering av skafferiet såg det ut som följer:
- en oöppnad Alladinask
- en oöppnad Marabou Sensation Sea Salt and Caramelized Almonds
- en oöppnad påse med Dajm
- en öppnad påse ostbågar
- en öppnad påse chips

Pust! Det finns många fällor här hemma men det går bra om de förblir oöppnade så jag försöker att inte tänka på dem. Värre är det med de två Ben & Jerrys i frysen...! Men jag SKA klara det här, jag ska!

Energikrävande

Vår snart femåriga dotter är inne i en period just nu som tar otroligt mycket energi av mig. Hon blir så arg lätt, gnäller för allt och inget, vill inte äta, inte göra något, inte träffa någon och inte åka någonstans. Får hon inte som hon vill blir hon sur och gnällig vilket påverkar mig väldigt negativt. I och med att jag inte mår bra själv är min energireserv väldigt låg och det krävs inte mycket för att allt ska ta slut.

Och det jobbiga i allt det här är att jag ju inte vill vara sådan... Jag vill ju vara den där mamman som står pall när liten bryter ihop. Jag vill vara den där stadiga ramen som aldrig faller - hur hårt det än blåser. Min förhoppning är att allting blir bättre så snart jag mår bättre, och jag hoppas verkligen att det blir så. Det är ju delvis därför jag har gett mig ut på denna personliga resa, för att bli allt det där jag vill bli.

Jag har dessutom, för första gången på sex dagar, varit sugen på läsk. Kanske inte just min favoritdryck (som i vanliga fall) utan något kolsyrat. Något som river i halsen, som man märker att man dricker, och inte som vatten som bara rinner ner. Men, jag har klarat det och istället köpt lite apelsinjuice (utan tillsatt socker såklart). Största bedriften var dock att först fika här hemma med svärmor, jag åt smörgås, och sedan att åka hem till en väninna, som firade sin 40-årsdag, utan att äta något "onyttigt".

So far so good!

Vardagsmotion

För att sporra mig själv att röra mig mer i vardagen har jag köpt en stegräknare. Dock visar den att jag rör mig alldeles för lite mot de 10.000 steg man ska ta varje dag. Jag jobbar som konsult och är nu ute på ett uppdrag på ett företag som är som en egen stad. Dock är min tjänst mest förpassad till ett skrivbord så trots att jag flera gånger om dagen försöker gå iväg på små utflykter som kommer jag inte ens upp i hälften. :-(

Har ni några tips för att öka vardagsmotionen?

Åker bil till jobbet då det är nästan fem mil fram och tillbaka. Att åka kommunalt fungerar inte. Eller jo, det fungerar om jag inte vill kunna träffa min dotter något. Vi bor inte alls långt från stan men ändå är det väldigt svårt att åka kommunalt på ett bra sätt i Göteborg. För många år sedan bodde vi i Stockholm och där är det ju suveränt att dels kunna åka tunnelbana så långt och lätt, och att dels kunna åka pendeltåg om du behöver åka ännu lite längre. Där behöver man verkligen ingen bil.

Ja ja, det här är ju året som jag får det jobb jag alltid drömt om så förhoppningsvis kan jag öka min vardagsmotion, kunna börja åka kommunalt till jobbet och vara den där mamman som kan vara ledig lite då och då!

Målet

Jag har bestämt mig för att det här ska bli året då jag sätter mig själv först och åstadkommer förändringar i mitt liv som växt fram under ett antal år. Förändringar som ibland har känts ouppnåeliga och omöjliga att genomföra men som successivt har växt fram till en beslutsamhet att faktiskt göra något. Jag kan ju inte gå omkring och klaga på att jag inte mår bra om jag inte gör något åt det.

Det känns som om vissa föds med en personlighet som hjälper dem att komma dit de vill, som gör dem omtänksamma, ödmjuka trots framgång - ja helt enkelt en sådan person som jag vill vara. Jag ska börja höra av mig till mina vänner istället för att skriva statusuppdateringar på Facebook. Jag ska börja få tid över till det jag verkligen vill istället för att välja datorn och tv:n. Det här ska bli året då jag får det där jobbet jag vill ha, får den lön jag förtjänar, börjar må bra, förlorar några kilon och lever hälsosammare.

Jag ska bli den där mamman som kan ta ledigt en dag då och då för att vara hemma med min dotter. Den där mamman som har allt tålamod i världen och som längtar efter att få spendera tid med sitt barn. Jag ska bli den där hustrun som inte bryr sig om om maken kommer hem full klockan tre på natten. Den där hustrun som står bakom sin man no matter what. Den där hustrun och mamman som sätter familjen och kärleken framför allt.

En bra början

Min stora last här i livet är Pepsi och godis, främst choklad av olika sorter. Från och till under hösten har jag lyckats hålla ätandet till helgerna men allt som oftast blir det någon kväll när vi ska fira eller om jag känner mig lite nere. Under december månad eskalerade godisätandet fullkomligt och jag åt godis i princip varje kväll. Och inga små mängder heller.

Men den stora förändringen var att jag direkt efteråt mådde dåligt (illa) och ångrade mig. Jag kände själv att jag egentligen inte ville ha godis men jag kunde inte styra mitt ätande. Det var som om sötsuget tog över. För några månader sen var det några programledare på en morgonradioshow här i Göteborg som körde "sockerfri oktober". En vän till mig missade detta men ville köra "sockerfri november" och frågade via Facebook om någon ville hänga på. Jag kände redan då att jag borde men var inte riktigt redo. I december växte dock beslutet fram så nu kör jag "sockerfri januari" tillsammans med tre andra. Med mig på jobbet har jag numera en burk russin och en vattenflaska istället för Pepsi och godis.

Det är en bra början det!

Välkommen!

Ja, det har blivit ett nytt år och ännu en blogg har fötts! Precis när jag hade bestämt mig för att börja blogga så läste jag, på två olika ställen, att världen inte behöver fler bloggar. Lätt för dem att säga som redan har en!

Syftet med min blogg är att skriva om den förändring jag ska genomföra under 2012. Jag vill bli en bättre dotter, syster, fru, mamma och vän - en bättre person helt enkelt. Och att skriva här gör att jag får press på mig att faktiskt göra det jag säger (skriver) och chansen att få tips och råd från andra, d v s från dig som läser här.