Yes!!

Känner mig oerhört nöjd - 2,5 km i härlig vårkväll (ja, jag vet att våren inte är här än men det kändes så)! Är gladare än jag varit på länge och lite arg på mig själv för att jag inte tagit tag i det här tidigare. Men men, ingen idé att gråta över spilld mjölk. Nu gäller det att hålla igång och fortsätta på det här spåret!

Solsken

Åh, vädret är underbart idag och jag har precis bestämt mig för att ta en liten lunchpromenad! Dels är jag väldigt trött så jag måste få lite frisk luft, och dels så känns det synd att sitta inne när det är så fint väder.

Jag har ätit en sen lunch vid min dator och kommer att äta mellanmål senare i eftermiddag (det gör jag aldrig annars) - allt för att vara i form för min löprunda när jag kommer hem. Jag har jättesvårt för att springa på full mage så jag springer direkt när jag kommer hem från jobbet, innan middag. På helgerna springer jag alltid innan frukost. Om jag har något i magen blir jag illamående och mer orkeslös än om jag springer på hyfsat tom mage. Kanske behöver kroppen vänja sig vid att springa med något i magen, jag vet inte.

Jag har också bestämt mig för att mars månad är jobbsökar- och nätverkarmånad. Jag har lagt in ett nytaget foto på mig själv på mina professionella nätverk, och kommer att vara mer aktiv för att leta efter jobb.

Vad vill du få ut av mars månad?

Imorgon

Imorgon är det onsdag och det betyder att jag ska träna! Maken skulle tränat idag men valde att lägga sig under en filt på soffan istället. Det kommer inte jag att göra. Och ändå är jag ganska trött. I natt var jag uppe två gånger med dottern som först behövde kissa och som senare på natten ville sova i vårt rum. Jaja, det blir att lägga sig lite tidigare idag istället.

Det blir ett fullspäckat slut på denna vecka. På torsdag ska maken på hockey, på fredag ska jag träffa några mammavänner och på lördag åker vi till mina föräldrar. Någonstans ska jag hinna packa, köpa lite mat till fredagskvällen och hämta upp vänner på vägen.

De vänner jag ska träffa på fredag vet inte om att jag bloggar, och frågan är om jag vågar blotta mig för dem. Några av dem skulle jag vilja träffa oftare, och när vi väl ses pratar vi alltid om att ses snart igen - men det händer aldrig. Visst, det hänger lika mycket på mig som på dem men varför blir det så? Är det för att man har sina rutiner, sina gamla vänner och för att ord inte alltid räcker till? Jag vill inte att det ska vara så, och kommer att göra allt jag kan för att ändra på det.

Har du också vänner som du borde träffa oftare men som aldrig blir av?

Snart mars

Jag längtar efter vårens första månad! Jag längtar efter solen (som gömde sig idag), träning och varma dagar. Det händer inte så mycket här hemma just nu. Jag går som i ett vacum och förmår inte att genomföra några förändringar - varken stora eller små. Jag pratar mer än jag agerar och vill på något sätt vända blad. Det nya bladet är tomt och oskrivet - mars månad - och jag ser fram emot att fylla det med framgångar av olika slag.

Vad längtar du efter?

Varför?

Varför har jag grym söndagsångest? Varför? Jag har flera gånger varit nära att kräkas, så stark är min ångest. Dagen har varit kanonbra! Helgen har varit kanonbra. Och ändå avslutas den på detta sätt. Varför?

Idag var vi påklädda och ute strax efter klockan tio. För en vanlig familj är det säkert inget konstigt men för oss är det ytterst ovanligt. Dottern och jag sov länge idag (jag brukar i och för sig alltid sova länge) och då brukar startsträckan vara väldigt lång. Idag har vi gjort en massa roliga saker plus att jag har hunnit att få egentid på stadens köpcentrum. Det brukar inte hända så här mycket saker på en helg men nu har vi verkligen ansträngt oss. Och det funkade!

Det var dessvärre deprimerande, som vanligt, att gå i affärer då jag var på jakt efter tunna byxor att ha till jobbet. Jag vill ha tunna byxor istället för tajts, för att känna mig mer uppklädd, och hoppades att det skulle finnas så här på våren. Inne på Lindex hittade jag vad jag sökte efter och bestämde mig för att prova. Tog med mig ett par medium och large. Och döm om min förvåning när medium var FÖR STORA!!! Gick ut och hämtade ett par small som dock var för små. Men medium - för stora? Helt otroligt! Det kommer jag att leva länge på!

Har du fått någon positiv överraskning idag?

Underbar dag!

Solen skiner och jag har fått vårkänslor! Vaknar upp till ett fräscht och städat hem (städerskan var här igår och under morgonen har mannen plockat lite). När vi fick lite tid för oss själva gick mannen och jag ut på en promenad. Det blåser lite kallt men var ändå underbart skönt! Solen gör mycket för både kropp och själ. Nu står min lunch i ugnen, dottern kom precis hem från att ha åkt skridskor med grannfamiljen och mannen är iväg med sin mor. Jag drömmer mig bort och planerar för vårlyft inomhus. Allt för att insidan ska matcha utsidan. :-)

Vad gör du denna underbara dag?

Tag i kragen

Ja, verkligen - det är dags för uppryckning. Jag har grottat ner mig länge nog nu i sjukdom, dåligt väder, sötsaker och andra klagomål. Har låtit en hel månad gå till spillo när jag kunde valt en annan väg. Är trött på det. Vill något annat. Längtar efter sol, promenader, träning, projekt, ordning & reda, vänskapsträffar och utflykter. Vill städa undan det som tynger, saktar och drar ner allting i det mörka. Jag vill välja lyckan, framtiden, positiviteten och ljuset.

Om fem dagar är det första mars. Det innebär att jag har mindre än en vecka på mig att ställa om tankarna. På några dagar ska jag lyckas med det jag inte har klarat sen februari började. Jag måste och jag vill. Mitt fortsatta liv hänger på det.

Har du tagit något livsavgörande beslut?

Oväntat besök

Som gjorde mig glad och som just nu lägger dottern. Lyxigt att få lite egentid mitt i läggdags. Märker annars att min styrka inte är helt tillbaka och förstår nu varför dottern var så trött igår efter vårt besök i mataffären. Idag på lunchen gick vi till en restaurang en bit bort och när vi kom fram var jag helt slut. Kände mig matt och varm, och tänkte för mig själv att jag fått feber igen. Så den här helgen kommer att gå i vilans tecken för att vi alla ska återfå vår styrka.

Meningen var att vi skulle hälsat på min familj till helgen men eftersom vi inte är helt friska än tror jag att vi hoppar över det. Vill ju inte smitta dem som tack för hjälpen. Det kommer fler helger, och jag tror att det kommer att uppskattas av alla om vi håller oss undan. Vi har saker att göra här hemma så det blir bra i slutändan ändå.

Vad ska du göra i helgen?

Nope, it was just an illusion...

Vaknade med ett ryck ca klockan 23 igår kväll av att dottern skrek att hon hade kräkts på golvet. Maken tog in henne i vår säng och jag städade upp. Jag vet inte vad det är med mig och kräks. Jag tycker egentligen inte att det är så äckligt men jag förekommer gärna än att säng/soffa/vad som blir nerkräkt. (Det står fortfarande en ihoprullad matta i källaren sen förra gången dottern kräktes oförberett.) Så när vi hade lagt oss igen låg jag vaken till närmare halv två innan jag kunde slappna av. Jag försöker höra efter att kräket är på väg så att jag kan rädda oss/sängen. Varje förändring i andning, sovställning eller rörelser blir som små ledtrådar - vill jag tro i alla fall. Som tur var kom inget mer kräk men det blev ytterligare en vab-dag, den åttonde.

I övrigt är hon frisk men otroligt trött, slö och aptitlös. Jag tycker att det är oerhört jobbigt. Vill ju att hon äter för att återfå sin styrka men förstår samtidigt att mat inte är jättegott just nu. Igår eftermiddag duschade vi och åkte till mataffären för att handla. När vi kom hem däckade dottern i soffan och sov i två timmar. Två timmar??? Av att åka till ICA en halvtimma? Undrar hur hon då ska klara av förskolan en hel dag imorgon? Till råga på allt har hon blivit så smal. Både revben och höftben syns, och trosorna hänger löst. Usch, det har verkligen varit en jobbig influensa.

Nu hoppas vi på bättre tider!

I see the light!

Åh, här börjar vi äntligen friskna till. Dottern kommer att gå till förskolan imorgon men jag hade en liten temperaturökning i förmiddags så jag vågar mig inte till jobbet än. Stannar hemma imorgon också. Ifall temperaturen stiger efter att man varit feberfri så ska man enligt 1177 uppsöka läkare. Det kan i så fall vara ett tecken på att infektionen blivit bakteriell och då behövs antibiotika. Jag hoppas jag slipper.

Längtar efter vårkläder nu! Här är all snö nästan borta och det luktar vår ute. Underbart! Dock vill jag inte köpa nya kläder förrän det syns mer på våg och måttband så jag är lite villrådig. Jag måste ju ha kläder under tiden, eller hur? ;-)

Har du köpt några vårkläder än?

Ny bloggtitel?

Kanske "Ett sämre jag"? För den här månaden är en besvikelse så här långt och jag förstår inte hur jag så lätt hamnade i mina gamla hjulspår. Misslyckande eller lärdom? Jag vill säga lärdom men vet ännu inte hur jag kommer att se tillbaka på februari. Det är dessutom dags för mig att börja planera mitt år och se vad som ska göras i mars.

En av mina vänner hade imorse skrivit på FB att det var "värre att vabba då man längtat efter sina kollegor hela helgen". Jag blev lite avundsjuk när jag läste det. På mitt förra uppdrag hade jag väldigt bra kollegor men jag kan inte minnas att jag längtade efter dem under helgen. I och med att arbetsuppgifterna drog ner helheten så tror jag inte att det var så. Men jag längtar verkligen till den dagen då även jag längtar efter mina kollegor under helgen och vill gå till jobbet på måndag morgon.

Längtar du efter dina kollegor under helgen?

På västfronten intet nytt

Vi har fortfarande sjukstuga här. Dottern var feberfri igår men hade feber igen imorse så ännu en dag har gått i lugnets tecken. Jag åkte iväg och handlade vilket gav mig några timmars egentid. Vi har bestämt att jag är hemma med liten imorgon vilket känns ok för min feber är borta men jag har istället fått en förkylning "from hell". Så det gagnar nog mig också att ha en sjukdag hemma.

För att få lite ordning på våra liv har vi återigen schemalagt vår träning. Mannen ska springa tisdagar och torsdagar igen, jag springer onsdagar och en helgmorgon. Det har funkat förut och kommer att funka igen. Om jag inte är helt frisk på onsdag kommer jag att ta en långpromenad istället.

Hur ser ditt träningsschema ut?

Inlägg nr 50!

Tänka sig, det har gått 50 dagar - eller rättare sagt inlägg - sen jag började blogga! 50. Helt otroligt! Hade nästan velat fira men ligger sjuk hemma så det blir inte så mycket med det. Jag har ätit socker idag. Det började med ett glas O'boy imorse vid frukost och sen fikade vi på pepparkakor och mjölk förut. Jaja, inte mycket annat har gått min väg denna månad så varför skulle detta? Nästa månad blir det verkligen att ta nya tag - på alla håll och kanter.

Trevlig lördagskväll alla!

En högre makt...

... verkar vilja hindra mig från att komma igång och träna. Och det borde jag ju ha förstått. Kommer hem från jobbet hyfsat tidigt och strax efteråt börjar jag frysa och huttra. Termometern visar 38,2. Jag kan inte ens minnas när jag hade feber sist men nu har den slagit till med full kraft.

Tror inte att jag kommer att kunna springa imorgon bitti. *ironisk*

Tillägg

Jag berättade igår kväll för min man om mina funderingar kring hur länge jag har mått dåligt kring mitt jobb, arbetsuppgifter och lön. Han påminde mig då om att det också var i samma veva som jag började få problem med magen. Innan dess har jag alltid kunnat lita på min mage och aldrig haft problem med stress eller annat.

Under mitt jobb som innesäljare var jag själv en vecka på kontoret, och samma vecka skulle vi leverera ett stort antal varor men båten med våra containrar blev försenad. Så där satt jag, helt själv, och fick ta emot samtal på samtal från arga kunder och skulle samtidigt försöka informera alla återförsäljare och butiker om förseningen. Det var ingen rolig vecka och jag minns att jag efter det började få problem med magen. (Jag började också få telefonskräck men det är en annan historia.) Mina chefer var dock förstående och jag fick faktiskt en hel vecka ledigt - med betalning - för att kunna vara hemma och stressa av.

Nu vet jag med mig att jag lätt får krångel med magen om jag inte mår bra på t ex jobbet. Det är inget roligt och inget som direkt går att förebygga. Just vad gäller magen har jag länge försökt lyssna på kroppen men det verkar ibland inte gå hela vägen fram. Det som måste till nu är att röra på mig mer och att äta mer grönsaker. Vatten dricker jag ju i stora mängder på jobbet och jag är inte stressad (uttråkad däremot :-)). Så imorgon ska äntligen min första löprunda det här året bli av!

Skrämmande

Igår funderade jag kring det här med mitt jobb och var jag befinner mig, och kom fram till ganska skrämmande siffror. Jag vill passa på att varna för ett långt inlägg.

Jag läste min drömutbildning inom marknadsföring på Stockholms universitet åren 1999 till 2003, där vi jobbade med faktiska case mot företag. Endast 20 personer antogs per termin efter både ansökan och intervju, och jag var en av dem!! Jag har sällan varit så stolt i mitt liv! Utbildningen var ganska känd i Stockholmsområdet och firade 10 år under min tid där. Efter utbildningen kom jag och mina två uppsatsskribenter i kontakt med en kommunikationsbyrå inom vårt område och där vi fick praktisera tillsammans.

Våren 2004 flyttade jag och min då blivande man till västkusten där jag senare fick en projektanställning på ett affärsnätverk. Jag hade trevliga kollegor och kunde nätverka inom jobbet vilket passade mig perfekt. Dock var arbetet ganska stressigt och chefen inte speciellt mån om personalen så när min projektanställning inte blev förlängd kändes det ok.

Hösten 2005 blev jag provanställd som innesäljare på ett företag inom B2B. Jag var tredjen in (det var två ägare som även jobbade i företaget) och trivdes ganska bra med varierande arbetsuppgifter och möjlighet att t ex ta sovmorgon om jag jobbat sent kvällen innan. Jag blev fastanställd i början på 2006 och fick lite löneförhöjning. I samma veva anställdes en utesäljare som jag hade jättesvårt för att komma överens med, och jag vet att känslan var ömsesidig. Företaget växte under åren, jag fick barn i april 2007 och när jag kom tillbaka efter min föräldraledighet i september 2008 var vi elva personer. Tyvärr slog krisen hårt under 2008 så jag och min vikarie (som hade hunnit bli anställd under min frånvaro) blev uppsagda i oktober och lämnade i december samma år.

Det dröjde sen ända till september 2010 innan jag fick ett nytt jobb, det jobb som konsult som jag har nu. Jag var så glad över att få ett fast jobb igen plus att kunden för mitt första uppdrag var intresserade av att ta över anställningen. Det enda negativa var att jag fick samma lön som jag hade 2006 men jag visste att de betalade bra på mitt första uppdrag så jag kände att det var ok för några månader. Uppdraget utvecklades dock inte enligt överenskommelse, de hade inga planer på att anställa mig och jag fick arbetsuppgifter som jag var överkvalificerad för. Min chef plockade därför bort mig i november, och nu är jag här.

Men, summa sumarum så har jag - i princip - varit överkvalificerad och/eller inte haft tillfredsställande arbetsuppgifter i närmare 6 år! Och jag har haft samma lön i 6 år! Vem har det?? Hur jag har mått med avseende på jobb och lön har alltså påverkat mig i 6 år. Jag har ätit sött och försökt dämpa mina känslor över det här i 6 år. 6 år av godisätande och läskdrickande som resulterat i 10 kilos övervikt och klädstorlekar jag fortfarande inte kan identifiera mig med. Det är både hissnande och skrämmande att tänka på det. Hur blev jag en sån person som nöjer sig med det här??

Min dröm är ju att jobba med marknadsföring i någon form och ändå har jag fastnat i det administrativa facket. Jag måste ta mig ur det och det här är året då det sker. Här på västkusten är det ingen som känner till den fantastiska utbildning jag gick plus att den faktiskt är gammal kunskap vid det här laget så jag kan inte förlita mig på det längre. Och det här sker inte en dag utan 2190 dagar för tidigt!

"Dé é min tur nu, vinden har vänt"

Sjukstuga

Det har gått precis fyra veckor sen dottern var sjuk förra gången, och imorse vaknade hon med feber och illamående. Både mannen och jag har känt av magen lite och jag tänkte att vi nog får påhälsning av mag- eller vinterkräksjuka för första gången men hade fel. *peppar, peppar* Dottern vilar nu men har ätit ok så här långt. Enligt aftonbladet.se är februari den månad vi föräldrar har flest VAB-dagar så jag är statistiskt säkerställd nu! ;-)

Kroppen är ett fantastiskt redskap och jag vill verkligen bli bättre på att dels lyssna på den, och dels att tolka signalerna. Igår kväll åt vi lite glass efter maten för att det var alla hjärtans dag, och det dröjde inte många minuter innan jag mådde dåligt. Illamående, yr och ont i magen. Min kropp reagerar verkligen inte bra på socker. Och ändå har jag inte lärt mig trots att jag vet att jag inte mår bra av det. Ibland agerar kroppen fortare än hjärnan men målet är att hjärnan ska vara snabbare i fortsättningen.

Resten av februari blir sockerfri men förhoppningsvis inte träningsfri!

Alla Hjärtans Dag!

Jag vill gärna tro att en dag som denna ändå kan gå i kärlekens tecken - även om det är ett påfund för att butikerna ska få sälja mer. Man kan ju faktiskt välja att inte köpa något och ändå vara snäll mot andra och visa kärlekt till dem man tycker om.

Och på tal om kärlek så fick jag mail härom dagen från en kär vän. Hon ville berätta att hon läser min blogg och att hon tycker att jag är modig. Vet inte om jag känner mig så modig men jag vet i alla fall att jag vill åstadkomma en förändring, och jag hoppas att bloggen kan hjälpa mig med det till en viss del.

Hon hade dock rätt i en sak, och det är att jag tidigare har ätit sötsaker för att dämpa de här känslorna som jag känner. Men nu, när jag underviker sött, så måste jag hantera dem vilket jag är dålig på eftersom jag inte gjort det tidigare och därför inte riktigt vet hur man gör. Jag måste alltså våga möta känslorna, våga omfamna dem och våga låta dem få ta plats. Bara det i sig är en skrämmande och ny erfarenhet för mig. Men jag behöver det här, och jag hoppas att jag mår så mycket bättre när jag kommer ut på andra sidan. Jag kan t o m längta dit trots att jag vet att jag måste må sämre innan jag kan må bättre.

Hur gör du för att möta dina känslor?

Nå botten...

... innan det vänder är ett vanligt talesätt. Stämmer det? Ja, jag tror det. Jag är på väg mot botten och väntar på att det ska vända. Eller kan man själv vända innan man når botten? Fungerar det då eller kommer man ändå att behöva gå igenom alla känslor och tankar? För min del så tror jag inte att man kan hålla saker och ting inom sig för det kommer att sippra ut - på ett eller annat sätt - förr eller senare.

För att dra en parallell, som de flesta nog kan relatera till, så är sorg vid död ett bra exempel. En person som jag har varit i kontakt med på Internet förlorade för några år sedan sina barn. Hen fick ofta höra att hen alltid såg så glad ut, att hen aldrig grät eller visade förtvivlan. Hen kände dock att hen sörjde sina barn på sitt sätt, och att det fungerade för hen. Men trots att hen trodde sig må bra så drabbades hen nyligen av posttraumatisk stress och blev sjukskriven. Visst, alla sörjer på sitt sätt men jag tror ändå att man måste släppa ut sina känslor - vare sig det är ilska, hat, smärta eller sorg.

Idag på jobbet har jag återigen varit ganska sysslolös vilket, tyvärr, bidrar till min lite låga sinnesstämning. Dock gav jag två positiva kommentarer på ledningsgruppsmötet, vilket var uppskattat av alla, och det är en sak som min man tycker att jag är bra på. Så det kan också bli något som jag ska göra mer det här året - ge komplimanger!

Nederlag

F*n, jag är inte så bra på förändringar som jag trodde. Den här helgen har varit bra men kunde varit bättre. Igår, när maken jobbade, åkte jag och dottern iväg till ett lekland i några timmar. Det kändes bra att vi kom iväg och faktiskt gjorde något bara hon och jag. Dock måste det bli mer sådant, mer utelek, mer utflykter, mer ta vara på dagarna.

För idag har det knappt blivit något gjort. Hon och maken var iväg en stund och åkte skridskor medan jag har varit inne hela dagen. Har gjort lite nytta här hemma men inte så mycket som jag hade kunnat göra om jag hade varit lite mer effektiv. Och för att göra det hela ännu värre så sitter jag här framför tv:n med Pepsi och en påse Daim. Så mycket för att inte äta sött.

Överskattar jag mig själv? Är de här förändringarna som jag vill genomföra ouppnåeliga trots allt? Är det för mycket av mig att tro att jag faktiskt kan göra detta? I vilket fall som helst är jag otroligt besviken på mig själv.

Mer förändring

Jag känner att jag även är i behov av en annan sorts förändring, nämligen en förändring här hemma. Och då menar jag utseende- och stilmässigt. Min man hade inte med sig mycket in i vårt hem utan jag står för det mesta av våra saker som är arvegods från både mina far- och morföräldrar. Jag tycker att det är svårt att göra sig av med arvegods, för jag känner att jag inte vill såra den personen som jag har fått sakerna av. Ja, jag vet, personen finns inte längre men ändå. Hur länge ska man behålla arvegods? När är det ok att göra sig av med dem? Nu när jag håller på att "städa" inom mig själv vill jag även städa vårt hus. Jag vill ha nya gardiner, nya dukar och nytt porslin. Men en sak i taget kanske. :-)

Vårt hus är från 1940-talet och vi fyllde det med (för oss) gamla möbler. Så här i efterhand hade jag nog önskat att vi hade köpt nya möbler för att de bättre skulle passa ihop med huset. Nu ska vi dock bygga ut vårt lilla hus och då känner jag verkligen att det är dags för en förändring, Jag ser fram emot att matcha insidan av huset med utsidan, och att fylla det med våra saker. Då det ju också är en sorts förändring, d vs jag har insett att jag inte vill behålla mina gamla saker, får man ju säga att all förändring är bra förändring. ;-)

Fredagsmys

Känner mig matt och trött idag. Tycker det är jobbigt att inte ha någon ork och att känna så här. Främst är det jobbigt för att jag inte vet varför.

Så därför är det extra skönt att det är fredag, och att helgen ligger framför mig så att jag får chans att tanka energi från min familj. Att jag får en chans att ladda mina batterier under två lediga dgar.

Ha' en skön fredagskväll!

Paus

Tar en paus på min plats på jobbet och bestämmer mig för att skriva dagens inlägg nu. Allt för att få kvällen ledig för att se om jag kan få bort den känsla av nedstämdhet jag känner. Ikväll har jag bestämt mig för att försöka plocka undan lite hemma. Med en liten tjej på snart fem år blir det lätt att saker och ting ligger framme, antingen för att de ska användas nästa dag igen eller för att hon inte orkar städa efter sig. Dock kommer vår städerska varje fredag och vi känner att vi är dåliga på att förbereda så att hon får lättare för att göra sin del. Så idag ska jag städa innan städerskan kommer! :-)

Sen undrar jag om inte lite av den känslan jag känner kommer från att jag har väldigt lite att göra just nu på jobbet. Det är inte roligt och gör att jag känner mig otroligt oproduktiv men jag har svårt för att hitta på uppgifter "bara för att". På det stora företag jag är just nu finns rutiner och kontroll för allt man gör så då är det inte heller så lätt att försöka göra något annorlunda eller på annat sätt. Eller i alla fall känner jag inte att det finns utrymme för det just på den position jag är just nu. Och det är verkligen inte så jag vill jobba. Jag vill vara mer involverad i det dagliga arbetet. Mer involverad i att hitta lösningar och komma med förslag.

Imorgon försvinner några timmar då jag ska på utbildning, sen är det fredagsfika och tidig hemgång som hägrar. Numera älskar jag mina tidiga fredagseftermiddagar hemma!

Humörväxling

Idag känner jag mig nedstämd och ledsen. Jag vet inte varför utan det bara kom över mig på väg hem från jobbet. Varför blir det så? Vad är det för tankar eller kemiskt som händer i kroppen när det blir så? Jag kan tycka att det är väldigt märkligt att humöret kan växla så. Det har varit en bra dag på jobbet. Dottern har fortsatt att vara sitt gamla underbara jag. Jag har inget som hänger över mig. Ändå blir det så här och jag förstår inte varför. Går det att styra? Eller ska man låta sig må så här ibland? Till råga på allt är jag sjukt sötsugen och får verkligen stålsätta mig för att inte tjuväta något.

Dock funderar jag på om jag ska börja schemalägga min träning. För det slog mig att det är onsdag idag och förra året sprang jag och några tjejkompisar varje onsdagkväll tillsammans. Idag hade det varit perfekt att komma ut på en promenad så här på kvällen efter att dottern lagt sig. Det är bara någon minusgrad ute och en promenad hade gjort gott för både hjärta och hjärna. Men jag får nöja mig med den korta promenad jag gick på lunchen idag. Bättre lycka imorgon!

Bloggtorka...

Ja, faktiskt. Idag lider jag av bloggtorka. Borde fokusera på motion och att göra saker men vädret gör att jag inte gärna ger mig ut och springer. Funderar på att köpa sån där vadd som ammande mammor har, för att skydda sig mot mjölkstockning på vintern, fast jag vill skydda min mage. Historien visar att jag får mer ont i magen om jag blivit kall om den. Så sånt där vadd borde vara ett enkelt skydd.

På lördag ska maken jobba så då lär jag få bevisa att jag kan ta ut mig och dottern för att göra något. I vanliga fall har jag otroligt lång startsträcka och minns att jag tyckte tidiga besök på BVC var plågsamma. Och att hinna till öppna förskolan innan de stängde var en utmaning. Men nu är dottern stor och jag behöver inte packa lika mycket för att kunna åka någonstans vilket gör det otroligt mycket lättare!

Allvarliga funderingar

För några år sedan följde jag väldigt många s k palliativa bloggar. Det hela började med en artikel om tre kvinnor som tillsammans skrev en bok, "Livet kan inte vänta", vilken handlar om kvinnorna och deras kamp mot cancer. Alla tre bloggade också om sin sjukdom och sitt liv sen sjukdomsbeskedet. Genom deras bloggar fann jag flera i samma situation och jag läste dessa med någon slags skräckblandad fascination. Varje gång någon dog var jag förtvivlad och min man kunde inte förstå varför jag läste sånt som fick mig att må dåligt.

Numera följer jag några enstaka palliativa bloggar och i en av dem stod det igår kväll att slutet var nära. Tjejen som skriver bloggen, Jenny, är några år yngre än jag och fick förra året beskedet att hennes cancer spritt sig och nu är obotlig. När jag läste hennes ord blev jag ledsen och lite ångestfylld. Trots att man inte känner dessa personer så kommer man dem nära i och med att man får följa dem i deras vardag, man får ta del av deras känslor och innersta tankar.

Något alla dessa personer ändå har gemensamt är att de lever livet fullt ut. De låter inte småsaker stå i deras väg utan tar vara på den tiden de har. Det är även något som människor som varit nära döden vittnar om. Jag tänker ofta på att det är så svårt att leva i nuet, att ta vara på tiden och att inte låta småsaker påverka en. Måste det vara så att man varit nära, eller är nära, döden för att kunna det? Eller finns det människor som naturligt klarar av det? Går det att träna sig till ett sådant liv? Jag är väldigt intresserad av att lära mig det och tänker ta det här året i anspråk för att på alla sätt lära mig att leva livet fullt ut. Har du några tips så tar jag tacksamt emot dem!

Skrämmande

Som sagt, jag behöver nog inte socker. Socker är farligare för mig än vad jag hitills trott och insett. Igår: lördagsgodis och Pepsi. Idag: saft, kex, pepparkakor och glass. Det finns ingen botten. Och jag mår dåligt när jag tänker på det. Vad hände? Jag har nog större problem än jag trodde.

Trots allt det dåliga idag har jag varit ute på en första försiktig promenad. Det var några grader varmare idag än igår så jag vågade mig ut en halvtimma trots att solen lös med sin frånvaro. Dock är det skönt att ha kommit igång med vardagsmotionen igen! Jag räknar med att vara helt fri från förkylningen till helgen så då blir det årets första löppass. Jag vill, jag kan, jag förtjänar!

Egoinlägg

Nej, jag behöver inte äta godis om jag inte vill. Nu har jag gjort det idag och känner ingen större längtan efter mer. Jag kör så mycket sockerfritt jag kan, även i februari, men tillåter mig själv att äta något sött om vi t ex är bortbjudna och någon bjuder. Eller om jag är extremt törstig på kolsyrad dryck. Känns skönt att ha fått det här utrett.

Och nu till något helt annat. Jag tog lite kort i november (när tanken på att blogga hade börjat gro men då jag ännu inte hade något ämne) på mig själv som jag tänkte visa här. Idag tog jag nya för att se om det syns någon skillnad. Vad tycker ni?

Inte så lätt att jämföra bilderna när de inte är tagna på samma avstånd och i helfigur. Jag har dock lyckats fota mig i samma jeans och jag tycker mig se att de är mer "hängiga" på den nyare bilden - eller är det ren inbillning?

Lite dåliga bilder, som sagt, men ni fattar va? En sista bild - som jag hoppas visar lite resultat.

Japp, hängiga jeans och platt rumpa. Ingen bra kombination! ;-)

Lördagsgodis

När vi ändå var i stan förut passade vi på att köpa lite lördagsgodis i Göteborgs största godisbutik. I vanliga fall brukar vi komma hem med godis i överflöd men idag var jag stenhård - endast ett par bitar av varje! T o m jag själv tog bara två av varje favorit, allt för att slippa ha godis här hemma i flera dagar efter lördag. Och det känns bra! Jag trodde att det skulle bli värre än vad det var att gå in i godisbutiken eftersom vi tidigare bodde nära den och alltid blev förförda av allt godis där. Idag lockade det inte alls som det brukar, så jag kanske är "botad" ändå! :-)

Dottern visade tendenser till att falla tillbaka i sitt gamla mönster i förmiddags så maken tog med henne hem till en vän så att jag fick lite egentid. Jag vet inte varför jag reagerade så kraftigt på hennes beteende, jag vet bara att jag måste sluta låta det påverka mig. Finns det någon genväg eller är det att räkna till tio som gäller?

Insikt?

Jag ska nog inte äta sött trots allt. Jag tror inte att jag klarar av att sköta det. I onsdags provåt jag en av de muffins jag bakade i söndags för att se om de var ok för att bjuda på på jobbet idag. Igår kväll åt jag en till. Och idag har jag ätit sex bitar av en chokladkaka. Det är inte ens lördag än. Så jag har bestämt mig för att ta mig en rejäl funderare på hur jag ska göra. Jag är, t ex, inte nöjd med min vikt idag. En stor anledning till det är just godisätandet och läskdrickandet. Jag har inte hållt på med idrott sen jag var barn och har aldrig varit intresserad av att träna. Dock har jag förstått att jag måste göra av med fler kalorier än jag stoppar i mig för att sluta gå upp i vikt men jag har ändå aldrig kunnat minska ned på, eller lägga av med, det söta. Då jag inte har några andra laster så har jag alltid sagt till mig själv att "något måste jag ju unna mig". Men nu vet jag inte om det är sant längre.

För många år sedan var jag i USA och jobbade som au-pair. Mitt sista år där fyllde mamman i min värdfamilj 40 år och ställde till med stor fest. Gästerna ombads komma i westernkläder och hon hyrde bl a in två personer som visade alla hur man dansar s k "square dance". Min värdmamma hade cowboy-hatt, rutig skjorta, shorts och cowboy-boots. Jag tog ett kort när hon dansade och på det kortet syns hennes vältränade ben och smala kropp. Då sa jag till mig själv: så där ska jag också se ut när jag är 40. Som 24-åring var det väldigt många år dit så jag sköt det hela tiden framför mig. Och hur blev det när jag fyllde 40? Inte såg jag ut som henne i alla fall.

Vad är viktigare; att ge mig själv en kort stunds tillfredsställelse av att äta sött - eller att ge min dotter ett så långt liv med sin mamma som möjligt? Har jag ens rätt att vara egoistisk med såna saker nu när jag har satt en människa till världen? En människa som behöver mig, som ser upp till mig och som är beroende av mig?

Gamla vanor

Åh va' lätt det är att falla tillbaka i gamla vanor! Efter jobbet idag hade jag ett möte i stan och när det mötet var slut passade jag på att åka till ett köpcentrum för att kolla lite. Jag gjorde det för at jag igår fick ett reklamblad från KappAhl där de annonserade att alla BHar kostar 99:- och det passade perfekt för jag behöver verkligen en ny. Jag provade tre stycken och för varje provning blev jag på sämre humör. Ingen passade! :-( Trots samma storlek på alla tre var en av dem alldeles för tajt i omkrets medan de andra två gav mig fyra bröst. Suck. Det är inte första gången det händer men nu hoppades jag att det skulle vara lite skillnad i och med viktnedgången. Så när jag blev ledsen över detta lät jag det ta bort all bra känsla och stolthet över att jag inte ätit sött hela januari. Och nu när jag är hemma inser jag att det är jättedumt av mig att låta såna tankar ta över så det är ytterligare en sak jag måste jobba på. :-)

Och mötet då? Jo, det var med min coach. I våras kände jag att jag behövde stöd och hjälp med att ta mig ur den arbetssituation jag var i samt med att ändra mitt tankesätt. Jag ser gärna hinder och svårigheter i allt, mina målbilder allt annat än positiva och jag tror alltid det sämsta om mig själv. Från ett jobb jag hade för sex år sedan har jag fortfarande kontakt med vissa av de kollegorna och en av dem arbetar numera som coach, så jag kontaktade helt enkelt honom. Jag köpte ett paket med sex möten men hann bara genomföra fem förra året så jag träffade honom idag för ett sista och avslutande möte. Det var trevligt och upplyftande - som alltid - och en dag ska jag berätta mer om det!

Funderingar

Är osäker på hur jag vill göra med sötsaker i fortsättningen... Jag har ju faktiskt klarat mig utan sånt i 31 dagar, kanske är det dumt att börja igen. Jag menar, jag behöver ju uppenbarligen inte sötsaker i mitt liv. Dock saknar jag att smaka på desserter och andra godsaker, som den chokladcheesecake det bjöds på förra helgen på ett kalas dottern var på. Hur hade ni gjort?

Liksom jag har varit utan sötsaker i 31 dagar, lika många dagar sen är det jag skrev något på Facebook. Jag har, ända sen jag registrerade mig där, varit ganska aktiv med mina statusuppdateringar och med att ladda upp foton från vardagen. Nu undrar jag om det är någon som tänker på att jag inte har skrivit något på länge? Är det ingen som saknar mig där? Eller är man bara en i mängden av allt annat brus? I så fall gör jag ju verkligen rätt som vårdar mina vänner IRL istället.

Och denna månad gäller att motionera mera och att göra saker - tillsammans med familjen eller över huvud taget!