Skrämmande

Igår funderade jag kring det här med mitt jobb och var jag befinner mig, och kom fram till ganska skrämmande siffror. Jag vill passa på att varna för ett långt inlägg.

Jag läste min drömutbildning inom marknadsföring på Stockholms universitet åren 1999 till 2003, där vi jobbade med faktiska case mot företag. Endast 20 personer antogs per termin efter både ansökan och intervju, och jag var en av dem!! Jag har sällan varit så stolt i mitt liv! Utbildningen var ganska känd i Stockholmsområdet och firade 10 år under min tid där. Efter utbildningen kom jag och mina två uppsatsskribenter i kontakt med en kommunikationsbyrå inom vårt område och där vi fick praktisera tillsammans.

Våren 2004 flyttade jag och min då blivande man till västkusten där jag senare fick en projektanställning på ett affärsnätverk. Jag hade trevliga kollegor och kunde nätverka inom jobbet vilket passade mig perfekt. Dock var arbetet ganska stressigt och chefen inte speciellt mån om personalen så när min projektanställning inte blev förlängd kändes det ok.

Hösten 2005 blev jag provanställd som innesäljare på ett företag inom B2B. Jag var tredjen in (det var två ägare som även jobbade i företaget) och trivdes ganska bra med varierande arbetsuppgifter och möjlighet att t ex ta sovmorgon om jag jobbat sent kvällen innan. Jag blev fastanställd i början på 2006 och fick lite löneförhöjning. I samma veva anställdes en utesäljare som jag hade jättesvårt för att komma överens med, och jag vet att känslan var ömsesidig. Företaget växte under åren, jag fick barn i april 2007 och när jag kom tillbaka efter min föräldraledighet i september 2008 var vi elva personer. Tyvärr slog krisen hårt under 2008 så jag och min vikarie (som hade hunnit bli anställd under min frånvaro) blev uppsagda i oktober och lämnade i december samma år.

Det dröjde sen ända till september 2010 innan jag fick ett nytt jobb, det jobb som konsult som jag har nu. Jag var så glad över att få ett fast jobb igen plus att kunden för mitt första uppdrag var intresserade av att ta över anställningen. Det enda negativa var att jag fick samma lön som jag hade 2006 men jag visste att de betalade bra på mitt första uppdrag så jag kände att det var ok för några månader. Uppdraget utvecklades dock inte enligt överenskommelse, de hade inga planer på att anställa mig och jag fick arbetsuppgifter som jag var överkvalificerad för. Min chef plockade därför bort mig i november, och nu är jag här.

Men, summa sumarum så har jag - i princip - varit överkvalificerad och/eller inte haft tillfredsställande arbetsuppgifter i närmare 6 år! Och jag har haft samma lön i 6 år! Vem har det?? Hur jag har mått med avseende på jobb och lön har alltså påverkat mig i 6 år. Jag har ätit sött och försökt dämpa mina känslor över det här i 6 år. 6 år av godisätande och läskdrickande som resulterat i 10 kilos övervikt och klädstorlekar jag fortfarande inte kan identifiera mig med. Det är både hissnande och skrämmande att tänka på det. Hur blev jag en sån person som nöjer sig med det här??

Min dröm är ju att jobba med marknadsföring i någon form och ändå har jag fastnat i det administrativa facket. Jag måste ta mig ur det och det här är året då det sker. Här på västkusten är det ingen som känner till den fantastiska utbildning jag gick plus att den faktiskt är gammal kunskap vid det här laget så jag kan inte förlita mig på det längre. Och det här sker inte en dag utan 2190 dagar för tidigt!

"Dé é min tur nu, vinden har vänt"