Allvarliga funderingar

För några år sedan följde jag väldigt många s k palliativa bloggar. Det hela började med en artikel om tre kvinnor som tillsammans skrev en bok, "Livet kan inte vänta", vilken handlar om kvinnorna och deras kamp mot cancer. Alla tre bloggade också om sin sjukdom och sitt liv sen sjukdomsbeskedet. Genom deras bloggar fann jag flera i samma situation och jag läste dessa med någon slags skräckblandad fascination. Varje gång någon dog var jag förtvivlad och min man kunde inte förstå varför jag läste sånt som fick mig att må dåligt.

Numera följer jag några enstaka palliativa bloggar och i en av dem stod det igår kväll att slutet var nära. Tjejen som skriver bloggen, Jenny, är några år yngre än jag och fick förra året beskedet att hennes cancer spritt sig och nu är obotlig. När jag läste hennes ord blev jag ledsen och lite ångestfylld. Trots att man inte känner dessa personer så kommer man dem nära i och med att man får följa dem i deras vardag, man får ta del av deras känslor och innersta tankar.

Något alla dessa personer ändå har gemensamt är att de lever livet fullt ut. De låter inte småsaker stå i deras väg utan tar vara på den tiden de har. Det är även något som människor som varit nära döden vittnar om. Jag tänker ofta på att det är så svårt att leva i nuet, att ta vara på tiden och att inte låta småsaker påverka en. Måste det vara så att man varit nära, eller är nära, döden för att kunna det? Eller finns det människor som naturligt klarar av det? Går det att träna sig till ett sådant liv? Jag är väldigt intresserad av att lära mig det och tänker ta det här året i anspråk för att på alla sätt lära mig att leva livet fullt ut. Har du några tips så tar jag tacksamt emot dem!