Jag har med stort intresse och engagemang följt den pågående rättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik. Aftonbladet.se sänder en livechatt från tingsrätten varje dag där en reporter återberättar vad som sägs och sker i rättssalen. Den senaste veckan har de överlevande vittnat och deras berättelser är inget annat än rena hjältedåd. De har sett döden i vitögat och ändå vågat stå upp mot denne man vars enda mål för dagen var att döda så många som möjligt. Trots skottskador, skräck och fasa har dessa människor gömt sig eller sprungit för sina liv.
En flicka blev skjuten fem gånger. Fem. Ett skott i käken, ett skott i bröstet, ett skott i varje hand och ett skott i armen. Fem personer tog hand om varsitt skottsår. De stannade hos henne trots att Anders passerade dem med endast ca två meters marginal. Han såg dem inte för att ormbunkar dolde dessa fem ungdomar som kämpade för den sjätte personens liv. Historier som denna fyller mina ögon med tårar, dels av beundran för hur de - trots den kaotiska situation som rådde omkring dem - varit klartänkta och modiga, och dels av sorg över hur många av deras vänner som trots allt förlorade sina liv den dagen.
Det får mig att fundera över hur jag hade reagerat i en sådan situation. Jag tänker att jag i vanliga fall blir paralyserad av att många beslut måste tas, av att saker måste göras, och att jag därför inte får något gjort. Hade det varit annorlunda om mitt liv hade stått på spel? Hade jag blivit paralyserad av skräck eller hade jag gjort allt för att rädda mig? Jag tänker att dessa ungdomar reagerade som de gjorde för att de är engagerade och gör något för att förändra världen. De har, så att säga, ett jävlar anamma som förmodligen hjälpte dem den där dagen. Jag tänker att man inte engagerar sig om man inte har ett driv, en önskan och en vilja. Och att det är detta driv, denna önskan och denna vilja som räddade dem. Mest av allt smärtar det mig att tänka - var lämnar det här mig?
Hur hade du reagerat i en liknande situation?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar