Minisemester

Ligger i hotellsängen och njuter av miljöombytet. Skönt att inte ha några tider att passa. Efter att vi checkat in tidigare idag gick vi runt lite på stan i solskenet. Underbart!

Igår kväll såg vi en film på tv som jag inte hade hört talas om - trots att jag tycker att jag har ganska bra koll. Och det kändes som om filmen visades bara för min skull. Filmen heter Love Happens.

Filmen handlar om en man som förlorat sin hustru i en bilolycka, och som skrev en bok om hur man går vidare i livet. Mannen höll även i seminarier med människor i samma situation där han, hands on, hjälpte dem utifrån deras historia.

Vid ett tillfälle tar han med deltagarna ut på gatan och ber dem beskriva vad de ser och hör. Tutande bilar, skriande fåglar, man med slagborrmaskin, skräp, hemlösa mm mm. Efteråt tar han med samma deltagare upp på taket på ett höghus/skyskrapa. Han ber dem beskriva vad de ser nu. Havet, solen, fåglar, utsikt, lugn, frihetskänsla mm mm.

Han säger till dem att de inte har rest någonstans, inte bytt stad, inte förflyttat sig. Han säger att det som de har gjort är att de har bytt perspektiv. De ser samma sak fast från ett annat håll.

En deltagare känner att detta inte är något för honom, att det inte kommer att hjälpa honom att få tillbaka hans son. Mannen säger då att deltagaren har fastnat, fastnat i sina känslor och i situationen som tog ifrån honom hans son. Bingo!

Han kunde lika gärna ha talat till mig. Trots att det är en påhittad film och att någon skrivit dessa repliker till en skådespelare så kändes något i mitt hjärta. Han beskrev ju mig och min situation! Min hjärna går på högvarv nu för att jag ska kunna se min situation från ett annat håll. Hur jag ska kunna ta mig ur "gropen" där jag fastnat. Vilken utmaning jag har framför mig!