Äntligen

Allt är inhandlat och nu återstår bara att laga västerbottenpaj imorgon. Innan vi åker ska jag också hinna färga håret, dusch och packa. Väderleksrapporten ser inte så lovande ut men i och med att vi inte har någon tid att passa känns det ändå lugnt att köra de knappt 15 milen hem till mina föräldrar.

Dottern och jag slog in några julklappar tidigare idag och hon var mycket nöjd med resultatet!

Hennes julklappar ska vi slå in nu när hon har gått och lagt sig. Ska bli lite roligt att se hur hon reagerar på julafton när hon får öppna sina klappar! Hon är lite orolig nu över när tomten ska komma med alla julklappar för just nu ligger det bara fem stycken under granen. :-)

Hon hade dessutom en kompis här tidigare för lite lek. Mamman till denna kompis berättade att inte mindre än tre barn har kräkts på förskolan denna vecka. Och vi föräldrar har inte fått någon som helst information! Det gjorde mig arg så jag skrev ihop ett mail till två av pedagogerna med cc till alla föräldrar. En förälder lät till och med sitt äldsta barn gå till förskolan (går på vår avdelning) trots att det yngsta barnet kräkts inne på sin avdelning. Det tycker jag är oerhört omdömeslöst! Jag vill ju inte ta hem eventuell smitta av något som kan drabba mina föräldrar eller mina andra släktingar när vi träffar dem. Pedagogerna måste ju meddela oss vad som händer, vare sig det rör sig om smittsamma sjukdomar eller ej. Vi som föräldrar måste få välja då om vi vill ha våra barn hemma eller om de ska få vara på förskolan, medvetna om riskerna. Det måste få vara vårt val.

Onödig oro

Idag började min oro för vinterkräksjukan. Vi har, *peppar peppar*, inte haft det i vår familj. Än. Och vi har bara en toalett så jag undrar hur det kommer att gå om vi alla blir sjuka samtidigt. Dottern klagade tydligen över ont i magen på fsk idag och innan hon lade sig var hon lite lös i magen. Nu på kvällen fick även jag ont och det i kombination med nyheternas rapportering om ökat googlande på "kräk" drar igång min oro.

Det är ett personlighetsdrag hos mig själv som jag verkligen ogillar. Jag vet inte riktigt när det kom men jag tror att det var i samband med att dottern började prata. Innan visste man inte hur hon mådde eller om hon hade ont men helt plötsligt kunde hon sätta ord på vad hon kände. DET var jobbigt.

Hur slutar man oroa sig för saker man inte kan påverka? Varför börjar man oroa sig? Kan man jobba bort det på något sätt?