Sitter här med ett stort leende på läpparna efter att ha träffat min Ali. Att det knappt var plusgrader, att det regnade och blåste gjorde detsamma. Att få se och krama henne kändes fantastiskt, trots att det bara gått tio månader sen sist. Tänk om jag för tjugo år sedan, när jag tog hand om en 5-årig liten tjej i Pacific Palisades, hade vetat att hon en dag skulle bo i samma land som mig! Jag var med henne på hennes första fotbollsträning. Jag älskade henne som min egen. Jag minns än idag hennes underbara ord (och den finaste kommentar jag någonsin fått): "I wish you were my mommy".
Men om det var känslosamt för mig så var det ingenting mot hur det var för dottern. När vi efter matchen ställde oss vid spelarutgången stannade Ali till för att prata med oss. Jag var rörd och glad över att se henne igen medan dottern började storgråta. Hon grät i bilen hela vägen hem. Jag trodde inte att hon skulle bli så berörd som hon blev, lilla hjärtat.
Nu ska vi börja planera för resor till Malmö för att se Ali spela på hemmaplan. Vi har vänner i Eslöv som kommer att få fint besök oftare än de kommer att vilja! :-) Det gäller att passa på för efter juli och OS i London vet hon inte var hon kommer att spela då hennes kontrakt går ut då. Och det ska jag verkligen göra!
När blev du rörd till tårar senast?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar