Jag vet att man inte får säga så men jag blir så besviken på mig själv. Vet med mig själv att jag är dålig på att dels ta tag i saker, dels att slutföra dem så jag borde egentligen inte bli så förvånad. Jag känner att tiden rinner iväg, att jag varken fokuserar eller levererar. Jag önskar att jag hade lite "jävlar anamma" i mig. Eller något annat som får mig att agera på det jag har föresatt mig. Varför är det så svårt? Jag har saker att göra, önskemål och drömmar att uppfylla, men står fortfarande kvar på ruta 1.
Ett minus i allt det här är att maken är likadan, och vi ser redan samma tendenser i vår dotter. Vi har ofrivilligt fört över ett beteende på henne som vi båda vill förändra. Vad har hon för förutsättningar att lyckas? Inga. Och det smärtar att inse det. Det känns som ett stort misslyckande som förälder. Vad som är ännu värre är att jag, trots min insikt om detta, inte gör något åt det. Patetiskt.
Vad har du för mål och vad gör du för att nå dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar